Eller: om du inte kan få bort dem, låtsas att du respekterar dem, så att du i all din överlägsenhet kan visa hur fel de har?


 

Om man har en lite nedlåtande inställning till dem man skriver om, kan det vara svårt att dölja. Det har en tendens att liksom pysa ut här och där. Jag refererar här till en debattartikel i Dagens Samhälle, skriven av kommunikationsrådgivaren Mikael Törnwall, en artikel som först verkar riktigt lovande men som snart lämnar samma gamla unkna eftersmak. Det är lite synd eftersom hans grundtes är, eller borde vara, självklar. ”Försöken att stoppa SD:s framfart har misslyckats. Vi måste visa att vi respekterar deras väljare”.

Men smaka på ordet ”framfart”?? Och vilka är egentligen dessa ”VI” som ska börja visa respekt?

 

Andan i det skrivna är symptomatiskt för den inställning som råder när det gäller SD, någon uttalar sig om saker han inte har tillräcklig kunskap om.

Man måste ha en dialog med dessa väljare, menar han, och det förutsätter respekt om man vill få dem att lyssna. Jaha, men var snäll och visa den då?

Vad han menar är väl egentligen att dessa ”VI” som förstår så mycket bättre än dessa ”DOM”, måste nog börja nedlåta sig till att prata med ”DOM” och åtminstone låtsas att man respekterar dem och deras unkna åsikter. Han säger själv:

 “Det är dags för en ny taktik mot Sverigedemokraterna”. Respekt, sa Bill. Taktik, sa Bull. Taktisk respekt, sa Elake Måns.

 

Enligt kommunikationsrådgivaren känner sig SD-väljare utanför i den etablerade politiken. För egentligen är det arbetslöshet och utanförskap man är rädd för.   Sverigedemokrater tror nämligen att invandrare tar deras jobb. I och för sig har det ju nyligen visat sig stämma helt och hållet? Av 170 000 jobb hade, om jag minns rätt nu, 70 procent gått till invandrare. Men det är verkligen inte största anledningen till att man röstar på och går med i SD. Det är inte de som arbetar och vill vara med som någon har problem med.

Människor från alla partier kommer till Sverigedemokraterna nu. Man går till SD för att inget av de andra partierna adresserar invandringspolitiken. Man går till SD för att man avskyr den behandling som ges ett demokratiskt invalt parti i vår Riksdag. Är man sedan riktigt avancerad så läser man deras principprogram och upptäcker att det är bra. Det finns en gräns för hur mycket ryggkrökande mjäkig låtsasgodhet man står ut med.  I alla fall för människor där samhället inte lyckats uppfostra bort vare sig självbevarelsedrift eller slutledningsförmåga.

 

Många förstår att även om man kan, bör man inte ge allt till sina barn. Den tacksamhet man förväntar sig, övergår i krav. Men vi gör tydligen så gärna detsamma i stor skala för människor från andra kulturkretsar, Vi ställer krav på våra barn för att socialisera in dem till goda samhällsmedborgare. Men människor som kommer hit utsätts sällan för några krav. Faktum är att de inte ens behöver lära sig vårt språk. Alla som kommer är ”nyanlända svenskar”.  Det är en pinsam och sorglig degradering av medborgarskapet i mitt land.

 

Det övergripande intrycket jag får av artikeln är att han för en diskussion med sina likar om dessa irriterande Sverigedemokrater som man tyvärr inte lyckats stoppa, trots att politiker, debattörer och journalister verkligen gjort sitt bästa.   

 

Fast visst, han kanske verkligen menar det han skriver. Han har vissa poänger som tyvärr förminskas av okunskapen och nedlåtenheten.

Kommunikation kan vara ett mycket mer effektivt verktyg än konfrontation”.  Självklart är det så och det är många människor fullt medvetna om. Trots det låter man från högsta ort konfrontationstekniken eskalera. Men så läser jag vidare:

”Vi vinner debatten om vi kan få SD:s väljare att vilja lyssna. Vi vinner debatten genom att vi visar att vi förstår deras problem och livssituation”.
Det låter fint och det fullständigt dryper av förakt. Det är tydligen så att vi SD-väljare helt enkelt inte förstår hur fint det mångkulturella samhället är? Han verkar tro på det där med dålig utbildning, arbetslös och rasist. Det förstör naturligtvis en analys totalt om man utgår från fel premisser.  

Bara kommunikationsrådgivaren och hans kompisar får förklara och klappa oss på huvudet och berätta att de förstår oss, så kommer vi att komma tillbaka till de rättänkande. Fet chans. Not. Framförallt sverigedemokrater gör ett informerat politiskt val och inser ofta vad man kommer att utsättas för, när steget ut från garderoben tas. Och för vissa av oss betydde faktiskt demokrati och intellektuell hederlighet någonting.

 

Partiet har enligt denne ”expert” två typer av väljare, de rena rasisterna och de som är oroliga för invandringen. Rasisterna ogillar invandring för att de är rasister och de som är oroliga för invandringen är det för att invandrare tar deras jobb och hotar deras välfärd. Hans kunskap i frågan verkar vara inhämtad från kvällspressen.

Rasist är samtidens mest missbrukade ord där ingen vet betydelsen längre och vilka jobb är det invandrare tar egentligen? Att invandrare många gånger får arbeta för lägre löner och att AF subventionerar anställningar för invandrare är väl rena fakta? Men att de tar jobb för svenskar är inte det stora problemet. Problemet är i stället att det i en post-industriell värld inte finns arbeten till människor med obefintlig utbildningsbakgrund. Vår välfärd förutsätter ett teknologiskt kunskapssamhälle präglat av tillit och en gemensam värdegrund.  Och om ca 15 procent av befolkningen konsumerar största delen av Sveriges försörjningsstöd så finns det goda anledningar att fundera över framtidens välfärd. Att man inser dessa självklara fakta innebär inte att man lägger skulden för detta på invandrare. Invandringspolitiken består av politiska beslut och det är där skulden ska läggas. De flesta av oss är kritiska till invandringspolitiken som vi anser inte är hållbar för ett litet land som vårt.

 

Herr rådgivaren har naturligtvis helt rätt i att det borde vara kommunikation som gäller. Men hatet på den föregivna ”kärlekens och godhetens” sida har för länge sen svämmat över alla bräddar.  I den första rejäla prövningen för vår demokrati stod den direkt på huvudet ner i sörjan.

 

Man kan exemplifiera med hatkrönikan chefredaktören för Dagens Samhälle, Mats Edman, levererade om SD i samma tidning. Man ser i ögonen att hunden är helt galen.” Och det är inte nysvenskarnas kamphundar han menar då. ”Ägna en stund åt ögonen på politiker som talar välartikulerat om ”massinvandring” och ”islamisering”. Precis som med galna hundar ser man på ögonen när de är livsfarliga”.  

 

På slutet kommer den sedvanliga litanian. Om man inte tar debatten med Sverigedemokraterna så kommer de att bli Sveriges tredje största parti efter valet, förutser han. De kan få 15 procent år 2018 och då blir trycket att stoppa invandringen hårdare. För själv tycker han att vi behöver fler invandrare.  Men någon debatt om sakfrågor får aldrig SD vara med i, för det mesta handlar det om en debatt om debatten och hur den ska föras. Tänk om man någon gång fick se företrädare för Sverigedemokraterna bli intervjuade av någon som försöker ställa frågor om politiken på ett objektivt sätt. Tänk om.

 Men kanske måste ”eliten” få spotta på sina medmänniskor och medborgare ännu lite längre för att fler ska förstå det genuina förakt man hyser för oss, och därmed i förlängningen demokratin.

 

 

 

http://www.dagenssamhalle.se/debatt/foersoeken-att-stoppa-sd-har-misslyckats-7136

http://madamedehex.bloggo.nu/Galna-hunder-och-offerkoftor/